”Rebellbranschen lider av flera egenskaper som skulle avskräcka många svenskar. Höga bullernivåer, onaturliga arbetsställningar, begränsade möjligheter till att självständigt lägga upp sina arbetstider.”
Men finns det några svenska rebeller att rekrytera? Om vi skulle behöva dem menar jag?
Vi svenskar är mästare att rätta in oss i ledet, plocka luddet ur torktumlaren, låtsas källsortera och tala tyst om de åsikter som inte backas upp av antingen Expressens eller Aftonbladets ledarsidor.
Vi lever i ett demokratiskt paradis, men det är få av oss som vågar försvara den genom att säga det vi står för och stå för det vi säger. Istället gör vi en plikt av den upplevda nödvändigheten att tycka i stort sett samma sak.
I torsdags höll jag i ett heldagsseminarium om modern retorik. Jag påpekade att vi i vår kultur aldrig riktigt lärt oss att använda karaktärs- eller känsloargument (ethos och pathos med retorikens grekiska terminologi), utan liksom Bo Lundgren lärt oss att fakta får tala för sig själva. Därför är det lite ironiskt att vi inte längre använder sakargument i någon större utsträckning, utan nöjer oss med känsloyttringar när någon glider ur mittfåran.
Hur vore det om vi började jobba mer med riktig argumentation? Karaktärsargument, som bottnar i en tydlig ideologi och etik, sakargument för att bemöta det vi finner fel, och känsloargument som bottnar i egna erfarenheter och berättelser istället för rädsla för främmande åsikter?
Stephan Mendel-Enk igen: ”Förhoppningsvis kommer det svenska folket aldrig tvingas ta till vapen för att försäkra sig om sina medborgerliga rättigheter. Skulle den dagen ändå komma hoppas jag att tillräckligt många bland oss är beredda att offra bekvämlighet och hälsa i kampen för demokrati.”
Det är nog bra om vi börjar träna snarast, exempelvis genom att offra bekvämligheten, våga stå för våra åsikter och backa upp dem med riktiga argument.